Att jag fortfarande inte gett upp vet jag inte vad det beror på, för smärtan jag känner just nu är obeskrivlig. Jag saknar han så det gör ont, det gör ont på riktigt. Paniken som skriker inne i mig, alla röster jag hör i mitt huvud fast jag ligger i ett rum helt ensam. Jag är så vilse utan dig, jag vill bara spola tillbaka tiden då allt var bra mellan oss. Fast du inte behandlade mig som en prinssesa så var det dig jag älskade. Du tog hand om mig och såg alltid till att jag hade det bra. Du var ljuset i mitt liv, du visade mig vägen till det ljusa när allt bara föll för mig. När jag ville ge upp var det du som gav mig mera kraft till orka lite mera. Nu står jag helt själv, på mina egna ben, utan dig..