Jag vill bara skriva av mig, och det får bli att jag skriver här. Jag vill att alla ni som läser min blogg och många fler men iaf, ska veta vad jag egentligen gått igenom. Jag kan inte skriva ut allt och det hoppas jag ni förstår. Jag kan skriva ut det, men jag vill inte. Jag har redan lämnat skiten, så det spelar ingen roll vad jag skriver. För jag är över den tiden. Det började i 6an i skolan, där började jag skolka. I början bara för att det var "kul", men sen gick det över till att det blev mycket skönare att slippa skolan eftersom jag hade jävligt svårt i skolan. Så jag fortsatte, jag fejkade sjuk varje dag, stack från skolan, bråkade med varje lärare. Dom satte nya lärare på mig, dom testade att jag skulle jobba i ett "ensamt rum", men det gick inte heller. Jag drog bara, eller tjafsade för jag kunde verkligen inte, det var för svårt. Jag gick ut 6an. Längtade till 7an, för trodde det skulle bli bättre med en ny skola, klass och andra lärare. Men det vart nästan bara värre, eftersom jag fick nya vänner som inte var dom bästa. Som inte heller gick i skolan. Men i början gick jag i skolan, för jag var så säker på att en nystart var det jag behövde. Men så var det inte, allt blev bara svårare och svårare. Jag mådde dåligare och dåligare. I mitten av 7an, skolkade jag precis hela tiden. Jag var kanske i skolan 4 timmar på en hel vecka. Jag var i skolan, men aldrig på lektioner. Jag kunde sitta utanför klassrummet bara, men gick aldrig in. Jag började röka, som en tröst ungefär. I början trodde jag aldrig att jag skulle bli beronde, men som folk sa. En gång för mycket och det är kört och så var det. Jag började umgås med mina "vänner" som inte gick i skolan, som verkligen inte var bra för mig. Veckorna gick, jag fick sommarlov. Och jag tog nya tag tills jag skulle börja 8an. Jag pallade verkligen inte, det var möte efter möte hur dom skulle göra med mig. Jag orkade inte, jag var så jävla svag så ni anar inte. Dom ville ha mig till en annan skola, jag vägrade. Efter några veckor i 8an gav jag upp. Jag lämnade allt i skolan, började med massa skit som förstört både mig och mitt liv. För jag fastnade för den äckliga skiten jag hållt på med, det var så skönt för stunden. Men paniken efteråt kan inte någon förstå. Jag höll på så jävligt länge, jag fick uppehåll ibland och bara var hos min häst. Men sen fick jag praktikplats i ett travstall, trivdes inte där. Så jag bytte till "mitt" stall, där jag trivdes så sjukt bra. Saknar faktiskt min praktik nu fast jag har sommarlov. Men jag fixade praktiken, jag passade tider, jag skötte det jag skulle och allt gick så bra. Tiden gick och snacket om vart jag skulle gå 9an började, det tog död på mig. Jag mådde så dåligt över det, jag ville inte flytta. Föll tillbaka till skiten jag höll på med, igen. Jag fick flera anmälningar på mig, soc var som svansar efter mig, möte efter möte. Jag ville ge upp, men jag ville vara stark. Och tillslut vart det bestämt att jag ska flytta till Thailand i ett år och fixa mina betyg där. Och vad skulle lilla jag säga? Kändes som jag inte hade så mycket att säga emot, men jag gick med på det OM jag fick åka hem över jul och det lovade dom mig. Nu går jag på pissprov nästan varje vecka, umgås inte med dom vänner som fått mig att hamna i den skiten jag satt i, jag tänker mig för innan jag gör något. Jag har mina äkta vänner kvar och jag håller på att ta mig upp igen från botten. Nu är det bara en sak jag kämpar för och det är att jag ska fixa mina betyg och få min framtid som jag alltid drömt om. Hoppas ni alla förstår anledningen till varför jag gjort som jag gjort, men misstag som misstag. Aldrig igen, jag är påväg vidare från skiten. Stay strong!