Tänk dig att du har misslyckats med det mesta i ungefär 4 år. Tänk dig hur långt ner på botten du är efter alla gånger, jag kunde inte säga hur det var förut. Men nu kan jag det, för nu har det hänt mig och jag klarar mig inte att ta mig upp igen. Det är hemskt, känslan är hemsk att veta att man inte har kraften längre. Jag måste ju göra något, kan inte leva såhär. Jag orkar inte leva såhär mera, jag har börjat låst in mig på rummet hela tiden. Vill inte ut till "verkligheten" mera, jag klarar inte av det. Jag vet inte vart jag vill bo, jag är inte trygg någonstans. Har min pappa halva jordklotet bort, har min bror borta hela tiden, är rädd och prata med mamma för all skit jag kanske kommer få. Jag litar inte på någon vuxen längre. Varje dag så går tankarna bara runt runt, " kanske vore bättre om jag bara lämnade allt?" , "kanske vore bättre om jag flyttade till pappa halva jordklotet bort?" , "måste sluta röka" , "måste sluta depp dricka" . Jag vill bli stark igen, som förr. Min räddning just nu i alla lägen är att fly, bara dra från allt. Jag är så jävla rädd för mig själv, för mitt liv. Tänk dig att vakna varje dag och inte veta vart du vill bo, veta att du inte klarar skolan, att veta att jag sårar en kille, inte vara trygg någonstans inte ens hemma. Finns många andra saker också, men förstår ni hur jag lever? Mitt liv har aldrig vart såhär som det är nu, jag trodde jag aldrig skulle få det här livet heller. Men som många säger, det är inte mitt fel att det blivit såhär för mig eller att jag valde den här vägen i livet. Jag vill ha hjälp, jag vill att någon ska säga exakt vad jag ska göra för att fixa till allt. Men när folk gör det så vågar jag inte chansa, jag är så rädd att misslyckas igen. Jag saknar pappa, min egna pappa. Jag behöver honom fast folk inte tror det, saker fattas för dom flesta och jag saknar min pappa. Det gör ont att jag sårat dig när du alltid vart lugn och pratat med mig. Men jag är tacksam för att du fortfarande står vid min sida efter allt jag håller på med. Jag vet inte vilka som verkligen ställer upp för mig, helt ärligt. Men jag börjar inse det, och om vissa trodde jag helt fel. Livet går vidare från sånt, men som sagt jag vet inte inte alls hur jag ska göra. Jag vill testa bo i Thailand med pappa, liksom jag är öppen för alla förslag så det kan bli bättre på något vis. Men jag är så feg utav mig, jag är så rädd att det ska bli lika där nere som här. Chansen är inte så stor tror jag, men jag är så rädd att lämna allting här. Alla som funnits för mig, alla som ställt upp dag som natt för mig, ska jag bara åka ifrån dom? Men det är ju ändå för mitt bästa. Jag söker mig till allt det dåliga just nu som droger, ciggaretter, alkohol & kriminella folk. Jag mår bra när jag är med dom, jag känner mig trygg för en gångs skull. Jag var så emot droger förut och folk som tog droger, men det är min vardag nu. Jag kan inte säga att jag inte tycker om att sitta i ett rum när folk röker på, jag blir bara tryggare och jag älskar det. Men ändå finns paniken där inom mig fortfarande, men som jag glömmer bort ett tag. Kärleken, egentligen vad är det för skit? Allt går bra i början, sen blir allting bara skit och nånting kommer alltid i mellan. Tillslut orkar man inte, och speciellt inte om man inte ens har kraft till att fixa till det andra. Känslan att älska någon och att bli älskad tillbaka är underbar, men inte när inte allting känns rätt och inte när man vet att man sårar någon av sin närmaste. Men man måste kunna ta svåra val här i livet också, men det kan inte jag. Jag klarar inte av det bara, jag vill inte se folk vara ledsna pga av mig. Ingenting går bra för mig, verkligen ingenting. Det är som att någon vänt upp och ner på hela mitt liv och sen ska jag kunda vända tillbaka det helt själv. Jag står helt ensam, jag har många vid min sida som stöttar mig men ingen som kan välja åt mig. Jag vill veta vart jag vill bo, jag vill veta vart jag vill gå i skolan, jag vill veta hur jag vill göra med massa andra saker jag inte orkar gå in på, jag vill veta att jag kommer klara skolan, jag vill bara få höra någon gång att jag är duktig som kämpar. Aldrig får jag höra att jag är stark som fortfarande inte gett upp. Jag vill inte gå in på nå tyngre grejer, jag vill inte. Men vad ska jag göra snart? jag har panik hela dagarna, jag orkar inte leva såhär.