Jag har inte hittat tillbaka till mig själv, men det kommer

jag har börjat vaknat upp och insett att det är verklighet och inte en dröm

men jag orkar inte ta tag i situationen, jag orkar inte ta mig hela vägen upp igen

jag orkar inte chansa för jag är så rädd att falla igen för då rasar allting igen

det börjar komma tankar som jag aldrig haft förut

ska jag flytta från allt? ska jag fortsätta kämpa? ska jag bara vänta?

bara jag hade svar på allt, det hade blivit så mycket lättare då

men jag ska bort härifrån men vet inte när det blir

det kan bli imorgon det kan bli om några månader det kan bli om några år

jag vet precis vart jag ska, det är därför jag säger att jag kan dra från allt imorgon redan

men allt jag har här? ska jag bara släppa det?

mina underbara vänner, min underbara häst, min mamma, min bästa pojkvän

och sen min bästa bror som jag absolut inte kan ta ett steg utan

klarar ingenting om jag inte har han vid min sida

jag skulle aldrig klara av att lämna han när jag vet att han behöver mig

men jag brukar tänka till, ska jag stanna här i skiten och må dåligt för att andra ska må bra?

jag vill också må bra någon gång, trött på livet jag lever nu

jag vill inte visa mig svag mera för någon, men jag är inte stark längre efter allt

så jag kan inte dölja längre, jag hatar att jag inte kan det

men nu får alla se hur det egentligen är, jag vill inte berätta dom värsta tankarna

dom vet bara en person och det kommer alltid vara så, min bästa bror

skolan går verkligen inge bra alls, vet inte hur jag ska göra längre

jag går dit och hoppas på det bästa men kommer aldrig hem med ett leende på läpparna längre

jag har gett upp, nu kämpar jag för det jag verkligen älskar

min bror, min häst, min mamma, min pojkvän, mina vänner!

då kan jag lämna allt med att jag iaf försökt gjort er glada och hoppas ni verkligen förstår mig

jag vill inte bara dra bort från allt såhär men jag orkar inte mera