Förlåt mamma, förlåt.. jag är inte den bästa dottern jag vet men jag försöker, jag gör det verkligen. Vet att jag inte går i skolan och att när jag pluggar hemma så "bryr" jag mig inte speciellt mycket. Men gamla minnen kommer upp hela tiden, orkar inte. Men jag kämpar för din skull och prinsens skull. Hade jag inte er, mina närmsta vänner och ni vet vika ni är och alex hade jag aldrig vart så stark som jag är idag, även fast det kommer dagar då jag bara faller det är så ni hjälper mig upp med bara några ord. Jag har aldrig trott att denhär killen fanns, asså det är sjukt. Jag är så kär, har aldrig känt såhär för någon kille innan. Tro det eller ej, men så är det. Glömmer allting när jag är med honom, han får mig så glad hela tiden spelar ingen roll vad han gör så får jag ett leende på läpparna. Min mamma, jag vet inte vad jag ska säga om henne. Jag sviker henne hela tiden, gång på gång.. Vill så gärna göra henne stolt, men hur? jag går inte i skolan, jag gör dåliga saker, jag är aldrig hemma, jag är inte med det bästa "gänget". Och så fort jag inte får som jag vill börjar jag skrika och dampa ur totalt men egentligen är hon bara rädd, så sjukt rädd om mig. Men jag vill inte förstå, jag vill bara leva mitt liv utan massa gnäll och tjat, men ändå skulle jag nog sakna att ha någon som bryr sig såhär mycket om mig. Du är den bästa jag vet, finns ingen bättre än dig fast jag verkligen skriker åt dig hela tiden och inte lyssnar på ett skit om vad du säger. Jag vet att du snart inte orkar mera, jag ser hur du kämpar med allting och speciellt med mig, det svider i hela mig. Att jag är den som tar mest kraft från dig, att jag är den som får dig att ligga och tänka varje natt. Jag vill vara din ängel, som du kan lita på som du inte behöver ge all din kraft till och sen inte orka nånting annat. Men jag tycker ändå det är så skönt att bara sitta ute med alla vänner och bara ta det lugnt och snacka om massa. Bara ha kul och chilla med massa saker. Det är så skönt, på alla vis men tanken som aldrig försvinner, "nu sviker jag mamma igen, och igen.." Varje morgon får jag känna den tanken när jag inte går till skolan, och den fortsätter tills jag somnar. För jag går ut sen och bara skiter i allt och gör massa. Ibland vill man bara sova bort hela livet tills allt är löst, men jag kan inte det. Måste ta hand om det jag har kvar, prinsen försöker jag ge allt till just nu för han är den som aldrig lämnar mig. Mamma skulle nog aldrig heller lämna mig på det viset, men hon orkar snart inge mera med mig det både hör jag och ser. Då står jag där utan henne, bara jag och prinsen.. Men jag klarar inte skolan utan hennes hjälp, jag klarar inte den nu heller. Men jag orkar stanna kvar här iaf. Vet inte hur jag ska fixa till mitt liv, som sagt jag vet inte om jag vill. För det får mig lugn men vill inte svika mamma mera, jag vill inte. Gråten är i halsen varje gång, ser hur hon kämpar med allt. Och ändå bryr jag mig inte.. Jag vill att hon ska kunna lita på mig, det är min önskan. Känns som hon inte är stolt över mig, jag vet att hon är det. Men inte som förut. Mamma, du är min egna ängel, min alledes egna. Jag älskar dig tills mitt hjärta säger stopp..